Vilken helg det blev! Det kände jag när jag vaknade idag. Min kropp funkar inte när den inte fått tillräckligt med sömn, men oj så värt.
GMOK ställde iår upp med 5 damlag och 4 herrlag (varav ett med bara damer). Det var rätt många avhopp pga sjukdom och andra skavanker men tillslut lyckades coacherna med att ta ut lagen. Mitt lag, andralaget, bestod av Anna på första, Bodil på andra, Frida på tredje, Moa på fjärde och jag på sista. Jag skulle alltså avsluta, iår igen...
Ett laddat gäng!
Annas resa på förstasträckan har ni säkert läst om på hennes blogg, hon gjorde det grymt bra och skickade ut Bodil som i sin tur skickade ut Frida och tack vare deras grymma insatser hade de plockat massa placeringar. Frida skickade ut Moa bara några sekunder efter Tisaren på långa dagen och höll sig där hela loppet. Att vara imponerad av någon har fått en helt ny betydelse, och inte nog med det, helt plötsligt var vi uppe på en placering vi tidigare bara drömt om.
Viktoria och Frida efter grymma insatser på tredje sträckan!
Så där stod jag, med väldigt mycket fjärilar i magen och med väldigt många landslagstjejer runt omkring mig. Med fyra löppass i kroppen de senaste fyra veckorna kände jag mig som en underdog. (Precis när jag lyckats få upp mina järnvärden till en hyfsat normal nivå så trillade jag på en sprintträning och en tidigare överbelastning i ena knät blev så illa att jag knappt kunde gå de första dagarna efter fallet. Därav DNF på mig på Swedish League i Åmål. Inga vidare kommentarer på att klump-Agnes slagit till igen.)
Moa, som antagligen såg att jag var väldigt nervös, gav mig kartan med ett retsamt leende över hela ansiktet för att lugna mig. Väl framme vid fjärde kontrollen hade jag fortfarande kontakt med de lag jag gick ut med men jag fick kämpa allt jag hade för att orka hänga med. När första gafflingen kom vid femte kontrollen var jag inte riktigt med på kartan utan fick vända om och springa tillbaka för att ta min kontroll. Efter en liten miss även på sjätte kontrollen var jag ikappsprungen av några lag som jag hade mycket lättare att följa löpmässigt. Men återigen så blev jag oerhört stressad. Jag sprang över en mosse jag visste att jag inte skulle passera och kom till fel gaffel, igen. Jag var efter den bommen nästan helt ensam under resten av loppet vilket ledde till mycket tappad tid mot topplagen. Jag hade innan hoppats på att få en helt annan sträcka än den avslutande, på grund av mitt fysiska tillstånd då jag vet vad som krävs sedan tidigare erfarenheter. Sistasträckan är den jobbigaste men också den roligaste sträckan enligt mig själv. Jag gillar att jaga, men har nu lärt mig att jag måste kunna hantera att bli jagad också. Nästa gång hoppas jag på att jag kan springa så fort som jag vet att jag kan, det är verkligen inte alls lika kul att springa stafett när det går långsamt.
Som slutsats kan väl nämnas att vi alla tar med oss mycket bra saker från denna helg mot framtida satsning, mycket nya lärdomar om inte bara oss själva utan också om varandra. Att ha stöttande coacher och klubbkompisar betyder så mycket och denna helgen visar återigen på att GMOK jobbar som ett lag. Nu måste jag sova, har lite timmar att ta igen. Återkommer inom kort(!) med part two.