Första två skolveckorna är till ända och det går i samma hastighet som vanligt. I måndags hade vi vår första delinlämning, efter en vecka i skolan. Vi redovisade förundersökningar vi gjort gällande rörelsemönster och kommunikation i Backaområdet, norr om Göteborg. Där ska vi senare rita ett förslag på 1500-3000 nya bostäder som ska bidra med ökad social samhörighet. Spännande, utmanande och kul? Ja! Är det lätt att kombinera med elitidrott. Nej, men det går.
 
Någon från Göteborg som känner igen sig i kartbilden nedan kanske? 
 
 
Första dagen i skolan gick vi igenom schemat för denna kursen och redan nästa vecka måste jag välja, studieresa till Oslo eller medel- och stafett-SM. I somras valde jag Rom före Jukola och är nöjd med det valet. Dels för att jag tränade rätt lite i våras (sett till tidigare) och antagligen hade blivit avhängd redan till startpunkten och dels för att jag aldrig varit i Rom tidigare. Denna gången kommer jag dock välja båda. Det blir Oslo på onsdag och tåg till Stockholm därifrån torsdagmorgon.
 
Vad det gäller fysisk träning har det gått riktigt bra i sommar. Jag känner äntligen igen farten i benen och jag behöver inte längre slita mig igenom en 30 minuter lång jogg. Motivationen kom som ett brev på posten någon gång i juli och jag tyckte äntligen det var kul att hålla i en karta igen, att ligga i fosterställning efter hårda intervaller eller att springa 25 km tröskel genom Värnamo. Träning är inte längre ett måste utan något som gör att jag mår bra.
 
 
De senaste veckorna har jag sprungit medel-, stafett-, och lång-DM. Alla tre tävlingar har jag tagit kartan i ena handen, huvudet i den andra, låtit benen göra jobbet och hoppats på det bästa. Det har gått sådär. Nu i helgen har jag sprungit lång-SM och försökte där ändra min taktik. Jag tog mig till A-final vilket jag såklart är nöjd med men åker hem med två rätt halvdåliga lopp. Det var tufft och jag kände mig inte alls lika stark som jag gjort på träning det senaste, men som alltid; nya erfarenheter! Kul att för första gången på riktigt få springa en tuff långdistans mot de allra bästa. 
 
I skrivandets stund sitter jag i bilen påväg hem och svettas bort min feber samtidigt som jag förundras över hur någon kan ha så mycket otur som jag har. Någon kontroll efter varvningen idag lyckas jag väcka liv i ett helt jordgetingbo (förlåt till alla efterkommande löpare). Har alltså tack vare detta fått mitt livs första panikattack och om det inte vore för Johanna som kom som en räddande ängel hade jag nog fortfarande varit kvar i skogen. Jag fick bett på kroppen och två bett i huvudet som gjorde mig yr och svimfärdig och smärtan min kropp stod ut med i fem timmar är något jag inte ens kan beskriva. Tack och lov för värktabletter och kortison!
 
Hösten kommer antagligen bli lika intensiv som alltid men att ha en tre veckor lång utomlandsresa till värmen planerad i december kommer motivera mig i höstmörkret. Och i lägenhet 142 är det alltid bra stämning, trivs som fisken i vattnet tillsammans med min sambo Anna. 

Hola amigos. Lovade er att berätta om tiomilanatten, men det var ju för över två veckor sedan så det är kanske inte lika kul längre. Kan iallafall nämna att det var GRYMT roligt och inspirerande. Vi var tio damer från majorna som hade satt ihop ett lag, och som vi gjorde det! Vi slutade någonstans runt 170 tror jag och blev därmed bästa damlag! Bästa med kvällen var nog selfien med en väääldigt trött KB som knappt kunde stå upp på sina ben efter en tuff resa under långanatten. Glad men också oerhört trött efter mitt lopp sov jag de sista timmarna på dygnet i ett kallt tunneltält innan det var dags för hemfärd. Vissa hade tur som fick sova på hotell och äta hotellfrukost, andra inte...

 

 
 

Förra helgen åkte jag till dalarna och sprang Swedish League. Jag tog på sprinten mina första SL-poäng i seniorklass men något mer positivt med den helgen var det nog inte, inte i orienteringsväg iallafall. Det sägs ju att man blir bra på det man tränar, därav min sviktande orienteringsteknik på sistone. #trenemer som RFKB skulle sagt.

I veckan har jag spenderat sena kvällar och nätter i skolan, men återigen lyckades man bli klar med skolarbetet. Denna gången känner jag mig också nöjd för en gångs skull. Nedan ser ni resultatet av ett nytt område i stadsdelen Högsbo i Göteborg.

 

 
 
 
 

Helgen som varit har bestått av Maggio, göteborgsvarvet och sommarfest.
I fredags drog jag och studiegångengrabbarna till Liseberg för att se Maggio. Jag, på mina 162 cm, hade inte så lätt att se henne, men att bara få höra Veronicas ljuva stämma i vårregnet är inte fel det heller. Vi tog också en tur i Lisebergsbanan och spelade på lyckohjulen men vann tyvärr inget denna gången heller.

 

 
 
 

Igår var det dags för mig att springa mitt första riktiga löplopp på fem år, sist jag sprang var Eksjö Stadslopp i nian tror jag. Göteborgsvarvet stod på schemat och jag tog mitt pick och pack och begav mig till slottskogsvallen runt halv 11 på förmiddagen. Träffade upp mamma och resten av Apladalens löparklubb för att sedan möta upp Moa och gå gemensamt till tältet där vi skulle träffa upp vår tränare Christin. En halvtimme innan start började jag och Moa värma upp och efter många kisspauser i slottskogen så stod vi på startlinjen. Jag sprang i min systers namn och fick starta i startgrupp 1. 

När starten gick försökte jag att inte dras med i det höga tempot utan att öppna i min planerade km-tid som skulle vara ca 4-4.20 min/km. Det gick visst väldigt mycket snabbare första kilometern då jag passerade den skylten strax efter tre och en halv minut. Jag hade sedan väldigt svårt att hålla uppe ett jämnt tempo, men kände mig hyfsat pigg de första åtta kilometerna, även om det gick lite ryckigt.
Sedan började den mentala kampen. Skyltarna med texten "Bryt här" började locka mer och mer och benen började sakta men säkert säga ifrån. Jag drack vid varje station i tron om att få mer energi. Väl framme på avenyn, efter 16 avklarade kilometer började även magen strejka, och de sista fem kilometerna var en ren plåga. Jag sprang på ren vilja och försökte koppla bort allt annat runt omkring mig. Under sista kilometern lyckades jag på något konstigt sätt öka även fast det gick uppför, jag plockade några placeringar och fick krafter av att snart vara klar. Väl över mållinjen kände jag mig både nöjd och besviken. Besviken på hela min träningssäsong och hur oerhört lite träningstimmar jag haft, men så otroligt nöjd över att jag tog mig igenom 21 km och den mentala kamp som loppet var. Min tid blev 1.27.12 och jag blev 27:e bästa svenska och 39:e bästa tjej på världens största halvmara, motivation till framtida träning! Maskinmoa kämpade också mot det mentala denna dag, men superstar som hon är så lyckades hon bli 6:e bästa svenska och 16:e bästa tjej. Hon är min idol!

 

 
 

Trötta som vi var tog vi oss tillslut hem för ett snabbt ombyte. Sen var det dags att bege sig till Chalmers och sommarfesten! Vi dansade på trötta ben ända in på småtimmarna innan vi begav oss hem igen. A little party never killed nobody

Nu väntar dagar med kritik i skolan, sedan ska jag ägna två veckor åt att gjuta en betongmöbel. Ska bli spännande! Om två veckor har jag sommarlov och beger mig till Rom, längtar! Over and out.

Vilken helg det blev! Det kände jag när jag vaknade idag. Min kropp funkar inte när den inte fått tillräckligt med sömn, men oj så värt. 
 
GMOK ställde iår upp med 5 damlag och 4 herrlag (varav ett med bara damer). Det var rätt många avhopp pga sjukdom och andra skavanker men tillslut lyckades coacherna med att ta ut lagen. Mitt lag, andralaget, bestod av Anna på första, Bodil på andra, Frida på tredje, Moa på fjärde och jag på sista. Jag skulle alltså avsluta, iår igen...
 
 
Ett laddat gäng!
 
 
Annas resa på förstasträckan har ni säkert läst om på hennes blogg, hon gjorde det grymt bra och skickade ut Bodil som i sin tur skickade ut Frida och tack vare deras grymma insatser hade de plockat massa placeringar. Frida skickade ut Moa bara några sekunder efter Tisaren på långa dagen och höll sig där hela loppet. Att vara imponerad av någon har fått en helt ny betydelse, och inte nog med det, helt plötsligt var vi uppe på en placering vi tidigare bara drömt om. 
 
 
Viktoria och Frida efter grymma insatser på tredje sträckan!
 
Så där stod jag, med väldigt mycket fjärilar i magen och med väldigt många landslagstjejer runt omkring mig. Med fyra löppass i kroppen de senaste fyra veckorna kände jag mig som en underdog. (Precis när jag lyckats få upp mina järnvärden till en hyfsat normal nivå så trillade jag på en sprintträning och en tidigare överbelastning i ena knät blev så illa att jag knappt kunde gå de första dagarna efter fallet. Därav DNF på mig på Swedish League i Åmål. Inga vidare kommentarer på att klump-Agnes slagit till igen.)
 
Moa, som antagligen såg att jag var väldigt nervös, gav mig kartan med ett retsamt leende över hela ansiktet för att lugna mig. Väl framme vid fjärde kontrollen hade jag fortfarande kontakt med de lag jag gick ut med men jag fick kämpa allt jag hade för att orka hänga med. När första gafflingen kom vid femte kontrollen var jag inte riktigt med på kartan utan fick vända om och springa tillbaka för att ta min kontroll. Efter en liten miss även på sjätte kontrollen var jag ikappsprungen av några lag som jag hade mycket lättare att följa löpmässigt. Men återigen så blev jag oerhört stressad. Jag sprang över en mosse jag visste att jag inte skulle passera och kom till fel gaffel, igen. Jag var efter den bommen nästan helt ensam under resten av loppet vilket ledde till mycket tappad tid mot topplagen. Jag hade innan hoppats på att få en helt annan sträcka än den avslutande, på grund av mitt fysiska tillstånd då jag vet vad som krävs sedan tidigare erfarenheter. Sistasträckan är den jobbigaste men också den roligaste sträckan enligt mig själv. Jag gillar att jaga, men har nu lärt mig att jag måste kunna hantera att bli jagad också. Nästa gång hoppas jag på att jag kan springa så fort som jag vet att jag kan, det är verkligen inte alls lika kul att springa stafett när det går långsamt. 
 
 
 
Som slutsats kan väl nämnas att vi alla tar med oss mycket bra saker från denna helg mot framtida satsning, mycket nya lärdomar om inte bara oss själva utan också om varandra. Att ha stöttande coacher och klubbkompisar betyder så mycket och denna helgen visar återigen på att GMOK jobbar som ett lag. Nu måste jag sova, har lite timmar att ta igen. Återkommer inom kort(!) med part two.