Ja, var ska jag börja. Jag vet egentligen inte. Jag är kanske ingen duktig skribent men jag kände för att skriva av mig någonstans och jag tror jag gör det bäst här.

Ni vet säkert hur det är att försöka. Och försöka igen. Och försöka oändligt många gånger till, helt utan att lyckas. Att varje gång resa sig upp men alltid falla pladaskt lika fort igen. Jag vet att jag inte är ensam om känslan.
För vissa handlar det kanske om sig själv. Eller skolan. Eller jobbet. För mig handlar det om idrott. Det som är det bästa jag vet, men som så ofta förvandlas till det värsta.

De senaste veckorna har jag känt mig nere. För jag visste att denna veckan skulle komma, denna helgen, med JVM-tester. JVM, något som jag drömt om sedan jag var 14 år. Iår var sista chansen för drömmen att bli verklighet och mina känslor över detta kan beskrivas med ett ord, prestationsångest. Jag har haft problem att sova, äta, lyssna och överhuvudtaget vara mig. Vara Agnes.
Har försökt få allt att gå ihop, med ett helvete till skola och samtidigt hinna iväg till träningar, vara social och umgås med andra. Kånkat på väskor som väger bly, bara för att hinna med. Går upp 07.00 och kommer hem 21.00. Försökt återhämta mig. Istället har kroppen känts mer tom än någonsin. 

Jag har alltid haft press på mig själv. Jag gick ut gymnasiet med högsta betyg i nästan allt och jag presterar ofta bra i det mesta. Att vara medel har aldrig varit min grej. Att jag nu är medelmåttig i det som varit mitt liv i alla år är rätt tufft. Vissa tycker nog att jag överdriver, men för mig har en dröm gått i kras.