Idag stod jag på startlinjen och var helt säker på att jag skulle ta mig till final. Jag trodde inte att jag skulle vinna och vara bäst men jag var nästan helt säker på att det skulle gå. Jag är ju i bra form och har varit det enda sen jag kom hem från Bulgarien.

Början av loppet började kanske lite knackigt men ändå stabilt. Vid fyran hade jag god marginal till att komma med till a-finalen. Sen hände det som inte får hända. Jag tappade koncentrationen för några sekunder och tog en mosse till höger för tidigt. Sen var jag lost. Och det tog mig ytterligare 7 min innan jag hittade kontrollen. Jag fortsatte kämpa för det sista någon sa till mig innan start var att aldrig ge upp hur det än går. Väl imål trodde jag fortfarande att det var lugnt. Jag trodde inte att min bom hade varit så stor och jag tog för givet att jag skulle gå vidare ändå. Det var först vid resultatet som jag insåg att min tid inte skulle hålla.
Jag kom på 16 plats och 15 gick vidare.

Besviken, ledsen och förvånad på samma gång ledde till att tårarna började rinna. Det känns som att det enda man gör är att träna och lägga ner så oerhört mycket tid och ändå lyckas man inte. Det är i sådana lägen man undrar om det ens är värt det.

Lägger in en bild från förra året då jag tog brons. Hade nog lite mer lugn och ro i vardagen då.