Hej på er!
Nu har det återigen gått ett tag sedan jag sist skrev. Det var tuffa dagar då, och det är tuffa dagar än idag, fast på ett helt annat sätt tack och lov.
Jag har sedan i mitten av januari inte haft något flyt alls egentligen. Två veckors infuensa, följt av en urinsvägsinfektion, följt av att kötta rakt in i en taggtråd, följt av järnbrist, följt av att att stuka fötter och följt av att få hostattacker så jag trodde jag skulle dö.
Ja, ni förstår nog att ruta ett är en välbesökt plats när det gäller träning de senaste månaderna. Så fort det börjar kännas lättare och jag inte behöver tvinga mig själv att sätta den ena foten framför den andra så händer något och ett steg framåt blir till två steg bakåt.
Jag hade två mål med första säsongen i D21 och det var att hålla mig sjuk- och skadefri. Det har ju gått sådär hittills. Men helt seriöst, skam den som ger sig! Hur ont det än gör att träna, hur trött jag än blir av att bara jogga ett varv runt grusåttan och hur mycket tid jag än spenderar i skolan som jag hellre spenderat i träningsspåret så kommer jag aldrig ge upp.
Skolan däremot går bättre och bättre. Mitt intresse för arkitektur ökar för varje dag och jag ser det inte längre som jobbigt att åka till skolan och skissa på nya planlösningar.
I helgen väntar läger och årets första stafetter och sedan drar det igång! Kommer nog hinna med att både springa SM och fylla 21 år innan vi hörs nästa gång.
Over and out!