Här tänkte jag skriva om vad gjort i sommar, hur det gick på Night Hawk (en orienteringsstafett) och om hur det ska bli att flytta in i sin första riktiga egna lägenhet. Jag började utvärdera helgens lopp men jag känner inte för att skriva om det. Inte nu.

 

I söndags plingade det i min mobil, som så många gånger förr. Jag blev på riktigt helt matt när jag läste vad det stod. Nämnas kan ju också att jag sovit ca 4 timmar den natten och var inte jättehög på livet utan ville egentligen bara sova vidare. Men det gick inte. Jag försökte tränga bort tankarna ett tag och lyckades rätt bra ända tills Sverige. Då tog jag upp mobilen direkt (eftersom den tydligen inte fungerar i utlandet så kunde jag inte ringa från Norge) och ringde Olivia. För det är det detta delvis handlar om.

Eksjö var mitt hem i tre år. Men Olivia har varit min vän i så många fler. Hon är en av mina äldsta och första kompisar från orienteringen och fortfarande någon jag håller hårt om. Hon är en helt underbar person och jag lider lite med er som aldrig träffat henne.

Exakt vad som hänt låter jag vara osagt för det är inte min sak att berätta det, men att Olivias hem sakta börjat brinna när hon ligger och sover och att hennes granne tragiskt nog omkommer gör ont att bara tänka på. Vad skulle jag gjort om det var hon?

 

Första gången mobilen visade ett Facebook-meddelande var för cirka ett halvår sedan. Då berättade F att hennes mamma dött.

Andra gången fick vi reda på att en kille som stått L väldigt nära hela Eksjötiden trillat ihop på en utlandsresa och aldrig vaknat igen.

I måndags läste pappa tidningen och såg där en dödsannons som gjorde mig väldigt ledsen. Natten mellan måndag och tisdag låg jag vaken och lyssnade på min lillasyster som låg i rummet bredvid och grät sig till sömns.

 

Är detta livet? Kommer det alltid perioder som gör ont för att vi sedan ska få en ökad känsla av glädje och kärlek? Är det för att jag blir äldre? Det kanske alltid har varit såhär. Jag vet inte.

 

Något jag lärt mig 2015 är att inte ta något för givet så ring din bästa vän, skänk någon en extra omtanke, hälsa på din mormor. Make love, not war.