Första två skolveckorna är till ända och det går i samma hastighet som vanligt. I måndags hade vi vår första delinlämning, efter en vecka i skolan. Vi redovisade förundersökningar vi gjort gällande rörelsemönster och kommunikation i Backaområdet, norr om Göteborg. Där ska vi senare rita ett förslag på 1500-3000 nya bostäder som ska bidra med ökad social samhörighet. Spännande, utmanande och kul? Ja! Är det lätt att kombinera med elitidrott. Nej, men det går.
 
Någon från Göteborg som känner igen sig i kartbilden nedan kanske? 
 
 
Första dagen i skolan gick vi igenom schemat för denna kursen och redan nästa vecka måste jag välja, studieresa till Oslo eller medel- och stafett-SM. I somras valde jag Rom före Jukola och är nöjd med det valet. Dels för att jag tränade rätt lite i våras (sett till tidigare) och antagligen hade blivit avhängd redan till startpunkten och dels för att jag aldrig varit i Rom tidigare. Denna gången kommer jag dock välja båda. Det blir Oslo på onsdag och tåg till Stockholm därifrån torsdagmorgon.
 
Vad det gäller fysisk träning har det gått riktigt bra i sommar. Jag känner äntligen igen farten i benen och jag behöver inte längre slita mig igenom en 30 minuter lång jogg. Motivationen kom som ett brev på posten någon gång i juli och jag tyckte äntligen det var kul att hålla i en karta igen, att ligga i fosterställning efter hårda intervaller eller att springa 25 km tröskel genom Värnamo. Träning är inte längre ett måste utan något som gör att jag mår bra.
 
 
De senaste veckorna har jag sprungit medel-, stafett-, och lång-DM. Alla tre tävlingar har jag tagit kartan i ena handen, huvudet i den andra, låtit benen göra jobbet och hoppats på det bästa. Det har gått sådär. Nu i helgen har jag sprungit lång-SM och försökte där ändra min taktik. Jag tog mig till A-final vilket jag såklart är nöjd med men åker hem med två rätt halvdåliga lopp. Det var tufft och jag kände mig inte alls lika stark som jag gjort på träning det senaste, men som alltid; nya erfarenheter! Kul att för första gången på riktigt få springa en tuff långdistans mot de allra bästa. 
 
I skrivandets stund sitter jag i bilen påväg hem och svettas bort min feber samtidigt som jag förundras över hur någon kan ha så mycket otur som jag har. Någon kontroll efter varvningen idag lyckas jag väcka liv i ett helt jordgetingbo (förlåt till alla efterkommande löpare). Har alltså tack vare detta fått mitt livs första panikattack och om det inte vore för Johanna som kom som en räddande ängel hade jag nog fortfarande varit kvar i skogen. Jag fick bett på kroppen och två bett i huvudet som gjorde mig yr och svimfärdig och smärtan min kropp stod ut med i fem timmar är något jag inte ens kan beskriva. Tack och lov för värktabletter och kortison!
 
Hösten kommer antagligen bli lika intensiv som alltid men att ha en tre veckor lång utomlandsresa till värmen planerad i december kommer motivera mig i höstmörkret. Och i lägenhet 142 är det alltid bra stämning, trivs som fisken i vattnet tillsammans med min sambo Anna.