24 april 2014

Bomtid

Allmänt

Helgen var rätt grym. Eller ja, det började iallafall rätt bra. Sol, träning, tävling, bästa klubben och god mat.
Fredagen bestod av träning i Eksjö inför 10mila. Lördagen bestod av tävlingsträning i form av en öppen bana på kolmårdsmedeln. Söndagen däremot, ja den var av blandad kompott. Jag tänkte nu berätta hur jag upplevde mitt lopp.
Söndagen bjöd på Silva League och den längsta banan detta året. Efter att ha tagit oss de 4 kilometerna till start så möttes vi av en mindre vacker syn. Vägen till startpunkten visade sig gå rätt upp i skyn och slutade inte förrän andra sidan molnen, hehe nejdå, men ungefär så var känslan just då.
Efter den långa väntan vid starten började jag värma upp och benen kändes som vanligt tunga, dock bättre än någon gång tidigare denna våren. När startsignalen gick tog jag det lugnt uppför backen, försökte läsa in både förstakontrollen och den extrema långsträckan som skulle klaras av till kontroll 5. Jag stressade lite i början men var ändå noga med orienteringen och jag kunde ha spikat kontrollen om jag inte börjat tveka. Jag visste exakt vart jag var, men började tvivla eftersom jag inte såg skärmen. Vek av vänster och kom fram till mossen som låg väster om kontrollen. Får efter ett tag syn på Emma som startat två minuter efter mig. Läser in mig och hittar sedan kontrollen, cirka 5 meter från där jag stått 3 min tidigare. Efter det började den mentala kampen. Jag var medveten om att jag redan vid första kontrollen låg två minuter bakom en av konkurrenterna, och hon hade ju inte heller spikat kontrollen... Jag ökar farten påväg till andra kontrollen, får den bra och ökar ännu mer till tredje. Emma och jag springer jämsides och stressar upp varandra. Vi bommar både tredje och fjärde kontrollen i kampen om vem som tar bäst väg i terrängen. Försöker samla lugnet och lägger mig bakom Emma ett tag. Hela vägen under långsträckan försöker jag vika av och hitta bättre stråk men hamnar hela tiden bara längre efter och får kämpa ännu mer för att komma ikapp igen. Efter att ha hittat 5e, 6e, 7e och 8e kontrollen och samlat upp två tjejer till kommer självklart nästa stora bom på nionde kontrollen. Efter det hinner jag bara en kontroll till innan det som inte får hända händer. Jag stukar foten, riktigt illa. Med en svullen fot tar jag mig i mål och känner mig varken ledsen eller glad. Jag hade mycket problem i skogen men fick också med mig några riktigt bra sträckor, och jag gav aldrig upp. Blev 8a tillslut vilket är bättre än jag trodde med mina bommar. Tyvärr tar inte det tråkiga slut här. När jag stukade foten, stukade jag tydligen knät också. Jag fick agera hejaklack på måndagens stafett och denna veckan har jag tränat alternativträning i hopp om att ens kunna starta på lördag. Håller tummarna!
 
Karin

Glöm inte att du är grym!
Saknar orienteringen som fan...

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress